Om sorg och att fortsätta leva

Livet fortsätter

Sorgen efter en anhörig kan vara förlamande och ibland när man är mitt i den är det svårt att tro att allt kommer att ordna sig.
En väg är att känna tacksamhet för att ha fått lov att känna och vara med den som gått bort. Kanske är det din mamma eller pappa, make, maka, bror eller syster eller en annan kär vän eller kanske ett älskat husdjur som varit del av familjen. Oavsett vem så finns alltid en del kvar – en gemensam historia som du bär med dig och kan glädjas åt.

Ibland går barnen före oss och det blir ett avsteg från naturens gång. Det kan vara extra svårt att acceptera. Elisabet Tyrenius var med om detta som bara inte får lov att hända men som ibland gör det ändå.
För att komma vidare och välja att leva bestämde hon sig för att skriva sig ur sorgen och i somras kom hennes bok
När ett barn dör – från att överleva till att leva.

Brogranit fick förtroendet att göra en minnessten till dottern Johanna.

Elisabets egen presentation:

Hej!

Jag förlorade min dotter, Johanna för drygt fem år sedan. Hon var 18 år och dog i för sent upptäckt lunginflammation.

På natten efter Johanna hade dött, i det totala vacuum jag befann mig i, kom jag på att jag ville tacka och berätta för alla som brytt sig om, som skickat hälsningar, tankar och kärlek. Därefter skrev jag regelbundet. När jag inte kunde andas och inte ville leva kunde jag ibland sätta ord på den sanslösa smärtan, avgrunderna och kontrasterna mellan att bara vilja försvinna till att överleva och slutligen faktiskt leva.

Jag har sedan dess skrivit och berättat om vad jag varit/är med om. Väldigt ingående om hur en enskild människa kan uppleva sorg, psykiskt och fysiskt och hur nära sammankopplat det är om man tillåter sig att uppleva sorgen, stå ut med och gå igenom den och vad det kan föra med sig.

Det blev en slags filosofisk dagbok om liv, död, mening, varför och hur, men med större intervall. Från den första tidens stillastående chocktillstånd till långsamt, trevande försök att ta mig ut ur min bubbla tillbaka till verkligheten, eller rättare sagt, en ny sorts verklighet.

Idag kan jag se hur texterna förändrades. Från ett kippande efter andan till större distans. En direkt, naken, rå och utlämnande beskrivning av ett antal ”nu”.
Eftersom Facebook blev min kanal till ”verkligheten” var det många som läste vad jag skrev. Jag blev uppmanad att “göra en bok”.
Till slut skickade jag in mitt manus, fick positiv respons och boken; När ett barn dör- från att överleva till att leva kom ut i juni 2018.

Ny tid

Jag föreläser en hel del nu, både för blivande psykologer på ämnet sorg på Göteborgs universitet men också för allmänheten. Det känns så väldigt viktigt och bra och jag hoppas och tror att jag kan bidra med något gott på det sättet. Jag tänker att vi aldrig kan jämföra sorg och bekymmer med varandra, våra upplevelser är unika. Däremot kan vi förhoppningsvis närma oss varandra genom en större förståelse och lyhördhet.

Mitt tema är sorg, trauma och mänskligt växande med fokus på bemötande och tillit. Hur svåra upplevelser och erfarenheter kan utveckla och göra oss starkare och modiga.

Föreläsningarna har boken och min ”resa” som utgångspunkt, att våga känslor, men jag tar också upp relationer, lyhördhet, autenticitet och KASAM.
Hur upplägget blir beror lite grann på sammanhanget och vilken målgrupp jag möter, men jag ser gärna att det blir någon form av dialog där lyssnarna blir och känner sig delaktiga (självklart helt frivilligt!)
I samband med föreläsningen har du också möjlighet att köpa min bok.

Artikel i Bohusläningen
Skriver om den största sorgen Elisabet Tyrenius

Vill du ha kontakt med Elisabet eller köpa boken
Telefon:   + 46 70 630 3390
E-mail:   elisabet@audendite.se

Intervju i Radio P4
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=125&artikel=6975620

 

Några röster om boken

“Sluta aldrig att skriva… har läst ut din bok och blir så berörd. Du kan verkligen förmedla känslor och säkert hjälpa många med din kunskap och erfarenhet, du behövs.” Sonia, en läsare

“Jag kände igen mig i det du skriver fast jag inte mist något barn, utan hur jag känt mig i min egen oro.” Lena, en läsare

“Ett så otroligt varierat språk gör berättandet så rikt. Det blir gråt, funderande och samtidigt tillförsikt av att våga-leva-glädje vid läsningen. Kämpandet för att omorientera i livet är fantastiska beskrivningar och resonerande som ger kraft.” Katarina, specialpedagog

Dela: